Min mamma har berättat för mig att den dagen jag föddes så kunde inte vädret bestämma sig. Det bjöd på strilande regn, piskande hagel och sakta dalande snöflingor. Tillfälliga solglimtar och frostig stillhet avbröts av stormiga vindar med orkanstyrka. Hade mamma tittat riktigt noga var det säkert en och annan tromb i rörelse också. Kanske är det därför som jag älskar att vara ute i naturen så mycket, i alla slags väder. Eller så är det därför jag aldrig kan bestämma mig för något och hålla fast vid det. Det där är det ingen som kan säga säkert, men ett som är säkert är i alla fall att den dag jag föddes var enda gången jag lyckats komma i tid.

Jag brukar skylla mina ständiga förseningar på att jag hamnat i ”stirret”. Detta kan betyda att jag bara var tvungen att ta ytterligare ett åk i den fluffiga pudersnön eller bara doppa mig en gång till i det salta vattnet. Eller så var jag tvungen att lära hunden ett trix jag kommit på eller så fastnade jag helt enkelt med blicken över horisonten. 

Jag som utförde 52 adventures är en trettiofyraårig smyg-pyroman med fruktansvärt dåligt lokalsinne som dessutom är alldeles för snäll. Jag går ingenstans utan mitt pannband och tycker att alla äventyr ska innehålla minst en korvgrillning över öppen eld.

Med mig på äventyren var min alldeles egna äventyrshund den trognaste följeslagaren, men många gånger ackompanjerades jag även av nära och kära.

Vem är jag då? Jag är Gunnika och äventyrshunden heter egentligen Diesel.